skolans uppgift

Som nästan utexaminerad gymnasielärare har jag givetvis både en och två gånger fått frågan om vad som är skolans eller utbildningens egentliga uppgift. Det är en fråga som ibland tycks ha lika många svar som besvarare. Flera av de lärare och lärarutbildare som jag diskuterat frågan med har också varit av olika åsikt. Rätt ofta bestäms synen av de ämnen man själv undervisar i. För historialärare kan det vara väsentligt att elever vet att Gustav Vasa dog 1560, för matematiklärare att eleverna kan lösa en ekvation och för svensklärare att eleverna blivit något bevandrade i något av Strindbergs alster. När jag själv en kort tid arbetade som matematiklärare insåg jag att frågan om skolans egentliga uppgift dels är den avgjort viktigaste skolfrågan, dels i princip aldrig diskuterades mellan lärarna. Jag tror att det idag alltför mycket saknas en central diskussion mellan lärare av olika slag (olika ämnen, stadier och erfarenheter) om skolans övergripande uppgifter. En alltför snuttifierad utbildning hjälper ingen.

Problemet är inte gammalt. I riksdagsdebatten på 1920-talet stod också frågan i fokus. Häromdagen hittade jag där en bra formulering av ledamoten i riksdagens andra kammare, herr Wikström: ”Det väsentligaste i folkskoleundervisningen är enligt min mening icke, att det skall bibringa detta så att säga konkreta kunskapsstoff, utan det viktigaste är, att barnen under dessa tider få förståndet uppövat, sin hjärna tränad och sitt intellekt slipat; de skola helt enkelt lära sig att, när de lämna skolan, kunna tänka själva”.